Östersjöns bassäng utgör en stor buckla i den Eurasiska kontinentalplattan. Bassängen fick sin nuvarande form av den senaste istidens steniga istäcke, som på vissa ställen var upp till tre kilometer tjockt.

För cirka 13 000 började klimatet värmas upp och värmen ledde till att isen smälte och en sjö bildades vid inlandsisens rand. Sedan varierade vattenområdets salthalt i takt med hur fritt vatten från världshavet kunde flöda in till området.

Det för oss bekanta havet med saltfattigt bräckt vatten har svallat i Östersjön endast under några tusental år. Det är en kort tid för ett hav.

När klimatet blev varmare smälte den söta Baltiska issjön fram vid inlandsisens södra kant för 11 500 år sedan.

Från ett avrinningsområde som är fyra gånger större än Östersjön sköljs det kontinuerligt ner sötvatten i Östersjöns lilla bassäng. Östersjön omges av åtta EU-medlemsländer och av Ryssland. Avrinningsområdet omfattar förutom dessa nio kuststater även delar av fem andra länder.

På området bor nästan 90 miljoner människor, som odlar mark och skog, driver fabriker och utövar ett även annars livligt näringsliv. Allt detta belastar havet.

Östersjöns delområden från norr till söder: Bottenviken, Bottenhavet, Ålands hav, Skärgårdshavete, Finska viken, Gotlandsbassängen (norra, östra, västra), Rigabukten, Gdanksbukten, Bornholmbassängen, Arkonabassängen, Öresund, Bälthavet, Kattegatt, Skagerrack.

Formen och materialen på Östersjöns botten kan inte anklagas för att vara tråkiga. Under vattnet finns backar, åsar, slätter och skrevor.

Hårt botten täcks av berg, steniga fält eller grus. Mjukt botten i sin tur är täckt av sand, lera eller gyttja. Bottenmaterialet är ställvis till och med två miljarder år gammalt urberg. På mjuka botten finns däremot också material som sjunkit dit nyligen.

Om tornet vid Olympiastadion i Helsingfors sänktes ner i Östersjöns medeldjup – cirka 54 meter– lämnar ännu 18 meter av tornet synligt. Den djupaste punkten på Finlands havsområden finns i Bottenhavet, vars djup på 293 meter nästan sväljer Eiffeltornet.

Östersjöns djupaste punkt – 459 meter – finns på Sveriges havsområde, i Landsortsdjupet mellan Stockholm och Gotland. Det sänker redan ett Eiffeltorn och två stadiontorn på varandra. Inte illa! Men medeldjupet i världshaven – tjusiga 4 000 meter – kunde sänka drygt 13 Eiffeltornet. Därför tävlar Östersjön i fråga om vattenvolym (21 000 m3) i en helt annan serie än världshaven.

Stora mängder lätt sötvatten flödar hela tiden till Östersjön från de hundratals älvarna i Östersjöns avrinningsområde. Däremot flödar endast små mängder saltvatten kontinuerligt från Nordsjön via Danmarks sund.

Det är bara sällan och sporadiskt som en stor mängd saltvatten från Nordsjön väller in i Östersjön. I saltvattenpulsen pressas hundra tusentals liter salt och syrerikt vatten från Nordsjön in i Östersjön. Vattnet i världshaven är tyngre än det saltfattiga bräckta vattnet och rör sig framåt från bassäng till bassäng längs de djupa bottnen i Östersjön.

Saltvattenpulsen ökar syremängden på de djupa bottnarna i egentliga Östersjön. Däremot minskar syremängden i Finska viken när gammalt djupvatten pressas dit.

Vattnet i Östersjön är skiktat enligt sin densitet. Saltfattigt vatten bildar ett lättare ytskikt. Mot botten ökar salthalten och densiteten. Det saltaste vattnet har den högsta densiteten, det är alltså tyngst och sjunker ner till botten.

I Egentliga Östersjön finns ett permanent språngskikt, det vill säga haloklin på 70 meters djup. Haloklin är liksom ett golv som förhindrar syrerikt ytvatten från att blandas med bottenvattenmassa ens under höst- och vinterstormar.

Skiktningen i Finlands havsområden avspeglar kopplingen till Egentliga Östersjön.

Den höga åsen på botten söder om Ålands hav förhindrar rätt så effektivt huvudbassängens djupvatten från att komma ut i Bottniska viken. Därför skiktas vattnet i Bottniska viken ytterst lite.

Huvudbassängens saltvatten kan flöda fritt till Finska viken och reglerar dess varierande saltskiktning.

På våren värms ytvattnet upp och skiktas också vad gäller temperatur. Ytskiktet är varmare och lättare än vattnet djupare ner. Den kraftiga densitetsskiktningen av vattnet försvårar vattenutbytet på botten. Botten får ingen påfyllning med syrerikt och lätt ytvatten.

Eftersom Östersjön ligger långt från ekvatorn följer dess ekosystem en kraftig årstidsrytm. Växlingarna mellan vinter och sommar beror på ändringarna i jordens rotationsaxel i förhållande till solens bana.

Det är sommar på Östersjön när norra halvklotet är vinklat mot solen.

Arterna i Östersjön har anpassat sig till årstidsrytmen, som bland annat påverkar vädret, ljusmängden, dagarnas längd, havsvattnets temperatur och blandningen av vattnet.

Skärgårdshavets nationalpark är naturturistens önskedröm. Inlandsisens skickliga rivjärn formade Östersjöns helhet av flertalet öar, som är sällsynt även i global skala.

Öarna ute på öppna havet är oftast vackert gräs- och risbevuxna karga skär med kala stränder. Ute på öppna havet växer det endast träd på de stora öarna, men i inre skärgården och vid kusten även på de mindre öarna.

Trycket från inlandsisen var så enormt att uträtningen av den buckla som trycktes i kontinentalplattan fortgår ännu. Skärgården i Östersjön ändras kontinuerligt i takt med att marken höjs. Nya öar stiger upp och andra försvinner när de förenas med fastlandet eller med andra öar.